Att stänga gränsen (del 2): 78.3 FEUF

Förslaget från Moderaterna att avvisa alla asylsökande som anländer från en annan EU-stat och som inte tidigare registrerats som asylsökande i EU har mött kritik för att strida mot flyktingkonventionen, Dublinförordningen och asylprocedurdirektivet samt utlänningslagen i sin nuvarande form. Förslaget fick luft under vingarna efter uttalande från Morten Kjaerum, chefen för Raoul Wallenberg-institutet, att avvisning/utvisning av asylsökande till en EU-medlemsstat, exempelvis Danmark, ej stred mot flyktingkonvention. När både SVT:s Mats Knutsson och Expressens Anna Dahlberg avslöjade att diskussioner förts inom socialdemokraterna att med stöd av FEUF – Fördrag om Europeiska Unionens Funktionssätt, (artikel 78.3 eller 72) stänga gränsen kan detta tolkas som ett steg mot Moderaternas förslag.

Frågan är därför, om det visar sig att de senaste åtgärderna som förslagits om möjlighet att stänga Öresundsbron, införa id-kontroll på buss, båt och tåg, tillfälliga uppehållstillstånd m.m. inte minskar antalet asylsökande till de nivåer som regeringen anser vara hanterbara, är då idé om stänga gränsen och avvisa alla asylsökande till den EU-stat som de anlände ifrån möjlig – vad skulle som minimum krävs vad gäller ändringar i svensk lag och undantag från EU-lagstiftning?

Problem 1: Utlänningslagen
En asylansökan får idag avvisas enligt 5 kap. 1b utlänningslagen (dvs det sker ingen materiell prövning av asylskälen) och sökanden avvisas (om beslut tas inom tre månader från ansökningstillfället) eller utvisas om sökanden:

1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande,

2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting ellerhar motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller

3. kan sändas till ett land där han eller hon

– inte riskerar att utsättas för förföljelse,
– inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
– är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte          har motsvarande skydd,

– har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och
– har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit.

Med undantag för överföring till en annan EU-medlemsstat enligt Dublinförordningen kan en asylsökande endast avvisas eller utvisas till en annan EU-stat om han eller hon där har erhållit uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande. Se också beslut MIG 2013:21 från Migrationsöverdomstolen. Punkten 3 som anger att en ansökan får avvisas om han eller hon kan sändas till ett land där han eller hon inte riskerar att utsättas för förföljelse etc rör s.k. tredjelandsmedborgare, medborgare i stat utanför EU/EES och Schweiz.

Lösning 1: Exempel på nödvändiga ändringar i utlänningslagen
För att möjliggöra att avvisa en asylsökande till en annan EU-stat måste utlänningslagen kompletteras med tillägg till 5 kap. 1b att, exempelvis, en sökande kan avvisas till den sista EU-staten som sökanden reste igenom innan den anlände till Sverige och där han eller hon har möjlighet att ansöka om skydd som flykting eller skyddsbehövande.

Problem 2: EU-rätt har företräde framför nationell rätt
Men även om ovan eller motsvarande lagförslag skulle antas av riksdagen kommer det att strida mot EU-rätten – i vart fall asylprocedurdirektivets artikel 33.2. I händelse av konflikt mellan EU-lagstiftning och nationell lagstiftning har EU-rätten företräde, någon som bland annat fastställts av Migrationsöverdomstolen i detta beslut. Artikel 33.2 anger under vilka förhållanden som en ansökan om asyl ej behöver tas upp för prövning, dvs avvisas.

Dessa är om sökanden i:

a) en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd,

b) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första
asylland för sökanden enligt artikel 35,

c) ett land som inte är en medlemsstat betraktas som ett säkert
tredelad för sökanden enligt artikel 38,

d) ansökan är en efterföljande ansökan, där inga nya fakta eller
uppgifter av relevans för prövningen av sökandens rätt att
betraktas som en person som beviljats internationellt skydd
enligt direktiv 2011/95/EU har framkommit eller lagts fram
av sökanden, eller

e)  en person i beroendeställning lämnar in en ansökan efter det
att han eller hon enligt artikel 7.2 har godtagit att det egna
ärendet ska utgöra en del av en ansökan som lämnats in på
hans eller hennes vägnar och det inte finns några
omständigheter kring situationen för personen i beroendeställning
som motiverar en separat ansökan.

Lösning 2: Undantag från del av asylprocedurdirektivet
a) För att ovan nämnda exempel av tillägg till utlänningslagen skulle kunna användas måste Sverige, i vart fall, undantas från asylprocedurdirektivets artikel 33.2 a-c.

b) Asylprocedurdirektivet inför en förändring i hur uppenbart ogrundade asylansökningar skall hanteras.

I dagens utlänningslag kan Migrationsverket med stöd av 8 kap. 19 § besluta att en avvisning skall ske trots att beslut ej vunnit laga kraft om det är uppenbart att asyl ej skall beviljas och det inte finns någon annan grund att bevilja uppehållstillstånd. Detta innebär att avvisningen kan verkställas trots att sökanden överklagar. Vid överklagan skall Migrationsverket pröva om beslutet tills vidare skall avbrytas, s.k. inhibition.

Asylprocedurdirektivet artikel 46.6 anger att vid beslut om att en ansökan bedöms vara uppenbart ogrundad (vilket motsvarar utlänningslagens uppenbarhetsrekvisit i 8 kap. 19 §) skall domstol ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten under det att överklagan prövas.

Denna förändring kommer att införas i utlänningslagen, dvs att Migrationsverkets beslut om huruvida verkställigheten skall avbrytas upphör och flyttas över till Migrationsdomstol. Mer om denna förändring står att finna i följande departementspromemoria.

Möjligen kan ett sådant förfarande begränsa effektivt i att avvisa en asylsökande varför undantag även borde vara nödvändigt från artikel 46.6.

Problem 3: EU-rätt har företräde framför nationell rätt, del 2
Dublinförordningen: Syftet är att fastställa en ansvarig stat för att pröva ansökan om asyl. För att så skall ske har förordningen ett antal kategorier som är hierarkiskt ordnade. Exempelvis: om sökanden ansöker om asyl i Sverige (sista kriteriet), men det Frankrike beviljade sökande visum som är giltig (kriterium #5, artikel 12.2) är Frankrike ansvarig att pröva ansökan om asyl. Kriterierna är:

1. Ensamkommande barn: staten där barnets familjemedlemmar/syskon eller släkting vistas legalt (artikel 8),
2. Familjemedlem: staten som beviljats internationellt skydd (flykting eller skyddsbehövande) till familjemedlem till sökanden (artikel 9),
3. Familjemedlem: staten där familjemedlem till sökanden ansökt om asyl men som ej prövats i första instans (artikel 10),
4. Uppehållstillstånd: staten som beviljade sökanden tillståndet (giltigt) eller tillstånd som löpt för mindre än två år tillbaka och möjliggjorde inresa till EU för sökanden (artikel 12.1, 12.4),
5. Visering: stat som beviljade sökanden visering (giltig) eller visering som löpt ut för mindre än sex månader tillbaka och möjliggjorde inresan till EU för sökanden (artikel 12.2, 12.4),
6. Illegal inresa: staten där sökande inreste från tredjeland, dvs yttre gräns (artikel 13.1),
7. Illegal vistelse: den senaste staten som sökanden vistats i minst fem månader (artikel 13.2),
8. Visumfri inresa: om sökanden reser in på en medlemsstats territorium där sökanden inte behöver visum skall den staten ansvars för asylprövningen (artikel 14.1),
9. Visumfri inresa, ansökt om asyl: ovan gäller ej om sökanden före inresan ansökt om asyl i en annan medlemsstat där han eller hon inte behöver visum för att resa in (artikel 14.2)
10. Ansökan om asyl på internationellt transitområdet på flygplats: staten där flygplatsen är belägen (artikel 15)
11. Första stat där sökanden ansökte om asyl, dvs om ingen annan stat är ansvariga enligt ovan angivna kriterier (artikel 3.2)

OBS! Att resa genom en EU-stat till Sverige, exempelvis Danmark, är inte ett kriterie för att utse ansvarig stat enligt Dublinförordningen oaktat vad Morten Kjaerum hävdade i sin intervju med med SVT: “Det är klart att om en person kommer med ett tåg från Danmark och har stoppat på den första stationen i Sverige så är det klart att personen varit i Danmark. Det är bevis nog för att det landet kan bli ansvarigt.”

Om ingen medlemsstat kan fastställas faller ansvaret det på den medlemsstat där personen först ansökt om asyl att pröva ansökan (artikel 3.2).

Som påtalades ovan angående asylprocedurdirektivet har Dublinförordningen företräde framför nationell lagstiftning. Om en tredjelandsmedborgare ansökt om asyl i Sverige och Migrationsverket inte finner tillräckligt med information som resulterar i att en begäran om att återta eller överta ansvaret för prövningen av personens ansökan om asyl faller ansvaret på Sverige.

Lösning 3: Undantag från delar av Dublinförordningen

a) Moderaternas förslag eller att stänga gränsen kommer därför inte att fungera om Sverige inte undantas från, som minimum, artikel 3.2 i Dublinförordningen men eventuellt också 18.1 (b), (c) och (d), 23, 25 och 29.

Artikel 3.2 anger att om ingen medlemsstat kan befinns vara ansvarig på basis av kriterierna i Dublinförordningen skall den första medlemsstat där sökande ansökte om asyl (Sverige i det aktuella fallet) vara ansvarig för att pröva ansökan.

Artikel 18.1 (b), (c) och (d) rör ansvaret för medlemsstat att återta en person som ansökt om asyl (18.1 b, c och d), hur och när en ansökan om återtagande skall ställas och, och om detta ej sker i tid, när ansvaret övergår till staten där den nya ansökan (i det aktuella fallet Sverige) har anhängiggjorts (artikel 23), hur och när en ansökan om återtagande skall ställas om ingen ny ansökan (i Sverige) har skett och när ansvaret för att pröva ansökan övergår till staten där tredjelandsmedborgaren befinner sig (artikel 24) samt artikel 29 som rör detaljer om hur och när överföringen av tredjelandsmedborgaren skall äga rum.

b) Tillägg
Mot bakgrund av antalet ensamkommande barn som söker asyl i Sverige, så det också skulle finnas behov av att begära undantag från artikel 8 som rör ansvaret för att pröva ansökan om asyl från ensamkommande barn om föräldrar, syskon eller släkting vistas legalt (Sverige i det aktuella fallet) eller staten där barnet ansökt om asyl (Sverige, åter igen)

Eftersom Sverige avser att införa tillfälligt uppehållstillstånd som i praktiken kommer att omöjliggöra familjeåterförening där referenten beviljats uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande skulle det kanske även vara nödvändigt att begära undantag från artikel 9 och 10. Dessa rör rätt för en asylsökande i EU att återförenas med familjemedlem i den medlemsstat (exempelvis Sverige) där familjemedlemmen beviljats internationellt skydd (flykting eller alternativt skyddsbehövande) eller i den medlemsstat där familjemedlem ansökt om asyl och där ansökan ännu ej prövats i första instans (Migrationsverket i Sverige).

4. Lösning: Undantag enligt artikel 78.3 FEUF
Ovan nämnda undantag kan ske via artikel 78.3 FEUF (för mer information, se föregående bloggpost) som anger att:

“Om en eller flera medlemsstater försätts i en nödsituation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer, får rådet på förslag av kommissionen besluta om provisoriska åtgärder till förmån för den eller de medlemsstater som berörs. Rådet ska besluta efter att ha hört Europaparlamentet.”

4. Problem: EU-kommissionen och Rådet
EU kommissionen lämnar föreslag om undantag enligt 78.3 FEUF. Förslaget måste godkännas av Rådet där alla EU:s medlemsstater ingår.

Att EU kommissionen skulle lämna ett förslag om undantag som redovisats ovan för nog anses som i högsta grad osannolikt. Att Rådet skulle bevilja förslaget får även det anses som minst sagt tveksamt. Till detta skall vi också lägga bedömningen från exempelvis Tyskland som skulle kunna bli mottagare av en stor del av dom personer som avvisas från Sverige.

Däremot kan det inte uteslutas att Sverige får någon form av undantag från Dublinförordningen (jfr Italien och Grekland, se föregående bloggpost) som en del i beslutet från Rådet om att asylsökande skall omplaceras till andra EU-stater.

I nästa post dissekeras artikel 72 FEUF.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , ,

Att stänga gränsen (del 1): artikel 78.3 FEUF

Efter regeringens beslut den 24 november att b.la. införa tillfälliga uppehållstillstand, detta i syfte att minska antalet personer som söker asyl i Sverige, rapporterade SVT:s Mats Knutsson att S hade övervägt att stänga gränsen med stöd av antingen artikel 72 eller 78.3 i Lissabonfördraget.

Vilken rätt, om någon, har en EU-medlemsstat till undantag från EU:s asyllagstiftning? Kan asylsökande neka inresa och vägras prövning om asyl? Frågan är om det verkligen går att stänga gränsen såsom rapporterats?

Svaret ligger inte i Lissabonfordraget utan i FEUF: Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt – likställd med Lissabonfördraget och som närmare reglerar EU och dess institutioners befogenheter. FEUF tillhör tillsammans med Lissabonfordraget EU:s primärrätt och har företräde framför EU:s sekundärrätt, dit bland annat Dublinförordningen, Asylprocedur- och Skyddsgrundsdirektiven räknas.

I FEUF återfinns de två artiklarna som Mats Knutsson hänvisat till, 72 och 78.3, i avdelning V – “Ett område för Frihet, Säkerhet och Rättvisa. I denna post analyserar vi artikel 78 och den rör hur unionen skall hantera asyl. Artikel 78 är indelad i tre punkter såsom följer:

Artikel 78
1. Unionen ska utforma en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd i syfte att erbjuda en lämplig status till alla tredjelandsmedborgare som har behov av internationellt skydd och att säkerställa principen om ”non-refoulement”. Denna politik ska överensstämma med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951, med protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och med andra tillämpliga fördrag.
 
2. Vid tillämpning av punkt 1 ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder om ett gemensamt europeiskt asylsystem som omfattar:
a) en enhetlig asylstatus för tredjelandsmedborgare som ska gälla i hela unionen,
b) en enhetlig status för subsidiärt skydd för de tredjelandsmedborgare som, utan att beviljas europeisk asyl, har behov av internationellt skydd,
c) ett gemensamt system, i händelse av en massiv tillströmning, för tillfälligt skydd för fördrivna personer,
d) gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla enhetlig asylstatus eller subsidiärt skydd,
e) kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om asyl eller subsidiärt skydd,
f) normer för mottagande av personer som söker asyl eller subsidiärt skydd,
g) partnerskap och samarbete med tredjeländer för att hantera flöden av personer som söker asyl eller subsidiärt eller tillfälligt skydd.
 
3. Om en eller flera medlemsstater försätts i en nödsituation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer, får rådet på förslag av kommissionen besluta om provisoriska åtgärder till förmån för den eller de medlemsstater som berörs. Rådet ska besluta efter att ha hört Europaparlamentet.

 

Det är i punkten 3 (78.3) som möjligheten finns för en medlemsstat att erhålla undantag i form av provisoriska åtgärder. Artikel 78.3 har tillämpts vid två tillfällen, 14 och 22 september 2015. Den 14 september fastställde Rådet provisoriska åtgärder avseende internationellt skydd för Italien och Grekland. Besluten innebar att 24000 respektive 16000 asylsökande skall omplaceras från Italien repektive Grekland till andra stater i EU. I beslutet den 22 september utökades antalet som skall omplaceras. Vad som är mindre känt är att Italien och Grekland också, i båda dessa beslut, undantagits från delar av Dublinförordningen, detta under en tid av 24 månader:

De åtgärder för omplacering från Italien och Grekland som föreskrivs i detta beslut innebär ett tillfälligt undantag från regeln i artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 (1) i enlighet med vilken Italien och Grekland annars skulle ha varit ansvariga för att pröva en ansökan om internationellt skydd på grundval av de kriterier som anges i kapitel III i den förordningen samt ett tillfälligt undantag från de förfaranden och tidsfrister som anges i artiklarna 21, 22 och 29 i den förordningen.

Övriga bestämmelser i förordning (EU) nr 604/2013, inklusive de genomförandebestämmelser som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 (2) och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 (3) förblir tillämpliga, inbegripet bestämmelserna däri om de överförande medlemsstaternas skyldighet att bära de nödvändiga kostnaderna för att överföra en sökande till omplaceringsmedlemsstaten och om samarbetet beträffande överföringar mellan medlemsstaterna samt om översändande av information via det elektroniska kommunikationsnätet DubliNet.

Artikel 13.1 Dublinförordningen anger följande ansvar:

Om det har fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i artikel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

Italien och Grekland är därmed undantagna från ansvaret att pröva en ansökan om asyl skulle sökanden utan tillstånd korsa EU:s yttre gräns via Italien eller Grekland.

Artikel 78.3 kan användas för att undantaga Sverige från delar av EU:s asyllagstiftning på motsvarande sätt som Italien och Grekland. Men vad skulle då krävs för att Sverige skall kunna stoppa inresa och avvisa asylsökande tillbaka till den EU-stat som utlänningen reste från till Sverige? Vilken EU-lagstiftning måste vi få undantag från? Även om man erhåller alla undtag som är möjliga, hur påverkas vi och EU av folkrätten?  Detta tittar vi på i nästa bloggpost.

 

 

 

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 Comments

Snabbare lagstiftningsprocess för tillfälligt uppehållstillstånd?

Regeringens och alliansens överenskommelse om migration och integration presenterad vid presskonferens den 23 oktober innehöll bland annat ett förslag om införa tillfälligt uppehållstillstånd istället för permanent uppehållstillstånd under en tid av tre år för de som beviljas asyl. Barnfamiljer och ensamkommande barn ska undantas. Trots att ordet kris legalt långt fram på de flesta politikers tunga under i vart fall ett par månader tycks detta trots överenskommelsen inte slagit igenom i handling. När det framkom att lagen skulle komma att träda i kraft för i december 2016 kritiserade Ebba Busch Thor regeringen för att dra frågan i långbänken. Ett par timmar senare hade Morgan Johansson backat. Lagen ska snabbehandlas och hamna på riksdagens bord i maj eller juni 2016.

Och detta anses vara en snabbt process. Efter att en regeringen tillsätter en utredning kan den komma att arbeta ett par år innan den presenterar sitt betänkande, i form av en SOU. Därefter vidtar remissförfarandet, brukligt tre månader, författande av en lagrådremiss och lagrådets prövning följt av författandet av en proposition och behandling i riksdagen. En annan, snabbare process är en intern departementspromemoria som bland annat begagnades för ändringarna i arbetstillstånd efter regeringsskiftet 2006.

På regeringens hemsida finns ett exempel där man kan följa en lagstiftningsprocess som tog fyra år från det att regeringen tillsatte en utredning tills det att lagstiftningen trädde i kraft. Åtta till nio månader från politisk överenskommelse till ikraftträdande får för lag om tillfälligt uppehållstillstånd anses som en snabb process.

Mot bakgrund av den senaste dagens beslut om att införa tillfällig gränskontroll vid inre gräns, finns det en snabbare process att tillgå för att behandla en tillfällig lagändring om tillfälligt uppehållstillstånd? Svaret är ja.

Som exempel finns två tillfälliga lagar som tillkom under stark tidspress: ändring i lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m (2002:297) i januari 2005. Syftet var att använda PKU-biobankens för att identifiera avlidna efter tsunamin i Thailand. Den politiska överenskommelsens slöts mellan riksdagens alla partier och ändringen i lagen trädde i kraft den 10 januari 2005. Lagändringen antogs i form av ett utskottsinitiativ i socialutskottet den 7 januari, 2004/05:SOU14 och av riksdagen följande dag. Ingen utredning tillsattes, inget remissförfarande inleddes. Lagrådets yttrande inhämtades dock, med detta med kort varsel. Dock skall det göras klart att lagstiftningstekniskt rörde sig detta om en smärre förändring i rådande lagstiftning.

Det andra exemplet rör den tillfälliga ändringen i utlänningslagen: ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut: Socialförsäkringsutskottets betänkande 2005/2006:SfU5.

I betänkandet föreslog utskottet ändringar i den dåvarande utlänningslagen (1989:529), en tillfällig ordning fram till det att den nuvarande utlänningslagen (2005:716) trädde i kraft 31 mars 2006. I stora drag var syfte var att pröva om alla avvisnings- och utvisningsbeslut som vunnit laga kraft där utlänningen ej verkställts. Den politiska överenskommelse slöts mellan regeringen Persson, Mp och V den 20 september 2005. Ändringen i utlänningslagen trädde i kraft 50 dagar senare, den 10 november.

Eftersom det inte fanns tid för den brukliga lagstiftningsprocessen med utredning och betänkande, lagrådsremiss, proposition och behandling i riksdagen löstes allt i form av en motion (som byggde på ett utkast till en lagrådsremiss) som antogs av socialförsäkringsutskottet och därefter av riksdagen. Visserligen höll utskottet utfrågningar med företrädare för Migrationsverket, dåvarande Integrationsverket och UD om motionen och tog del av remissyttranden från Kammarrätten i Stockholm och Utlänningsnämnden, men någon egentligt remissförfarande kan man inte tala om mot bakgrund av den den korta tidsfristen, något som Lagrådet tog fasta på när de, efter en muntlig föredragning, avstyrkte förslaget. Dock noterade Lagrådet att det inte föreligger något beredningstvång (skyldighet att inhämta behövliga upplysningar och yttranden från berörda myndigheter) för lagförslag som väcks av riksdagen (se 7 kap. 2 § regeringsformen). Lagrådets avstyrkande hindrade ej utskottet eller riksdagen att anta motionen.

Resultatet blev att ungefär 17 000 personer vars ansökan om asyl nekats och vars avvisnings- eller utvisningsbeslut vunnit laga kraft beviljades permanent uppehållstillstånd. Lagen var liksom “PKU-lagen” och den föreslagna lagen om tillfälliga uppehållstillstånd tillfällig och upphörde i och med ikraftträdandet av den nya utlänningslagen den 31 mars 2006.

Utan att recensera förslaget, kan då motsvarande process, utskottsinitiativ/motion användes för att skynda på tidsbegränsade lag om tillfälligt uppehållstillstånd med påföljande resultat att lagen kan träda i kraft betydligt tidigare än vad som nu föreslås? Svaret är ja.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , ,

Syrien: Fakta, inte önsketänkande, leder oss rätt hur Assadregimen och IS skall hanteras

Utrikespolitiska institutets medarbetare Per Jönsson hävdar in sin slutreplik på svt.se att jag klamrar mig fast vid en ståndpunkt om inbördeskriget i Syrien som var aktuell och relevant för tre-fyra år sedan – att Assadregimen är anledningen till inbördeskriget i Syrien och att den därför måste avlägsnas. Jönsson hävdar vidare att huvudkonflikten då gick mellan en ytterst brokig opposition bestående av hundratals sekulära och islamistiska rebellgrupper, men att läget idag är radikalt annorlunda eftersom Islamiska Staten, IS gått segrande fram i Irak och Syrien, där den enligt Jönsson nu kontrollerar drygt halv landytan.

Inledningsvis är det på sin plats att poängtera vilken syn Per Jönsson hade angående Assadregimen för tre-fyra år sedan. I en intervju i Dagens Arena publicerad den 18 augusti 2011 hävdade Jönsson att ett inbördeskrig i Syrien som skulle sprida sig till Libanon och dra in Hezbollah, Turkiet, Iran och Israel skulle med största sannolikhet bryta ut om Bashar al-Assad skulle avgå. Muslimska brödraskapet och radikala sunniter skulle ta makten. I artikeln hävdar Jönsson att en majoritet av syrierna nog drar ungefär samma slutsaten – att det är bättre med en mindre ond regim än alternativet.

Man får därför fråga sig om det inte är Jönsson som klamrat sig fast vid den felaktiga uppfattning som han uttalade i augusti 2011, att Bashar al-Assad till varje pris måste sitta kvar och att valet står mellan Assad och någonting värre? Med facit i hand är det bara att konstatera att Jönsson hade fel, Assad satt kvar och för detta fick vi inbördeskrig i Syrien och konflikt i regionen.

I en bloggpost på Utrikespolitiska Institutets hemsida publicerad den 15 februari 2012 kom Jönsson också med följande tendentiösa påståenden: angreppet på syrisk militär och säkerhetspersonal i staden Jisr al-Shugour i juni 2011 genomfördes av islamister som stridit i Irak och islamisterna i Syrien erhåller hjälp och utbildning från qatarisk elitmilitär och från Storbritannien. Även attacken mot flygvapensäkerhetstjänstens kontor i Damaskusförorten Harasta den 16 november 2011 tycks Jönsson vilja lägga vid islamister/jihadisters fötter. Jönsson finner inte stöd för dessa påstående bland seriösa analytiker. Däremot passade det väl in i propagandan från Assadregimen.

Jönsson har rätt i att stödet från Iran och Ryssland är det som hållit Assadregimen vid liv, men inte mot den Islamiska Staten. Den har i första hand vänts mot civila syrier. Assadregimen har i mångt och mycket låtit IS hållas under det att konflikten förts mot rebellgrupperna i Jaish al-Fatah och den Fria Syriska Armén som båda tillfogat regimen betydande förluster i Idlib och Bosra, kring Aleppo och Dera’a. Detta är någonting som Jönsson undviker att diskutera, vilket är förståligt om man driver samma linje som regimen i Damaskus, att valet står mellan Assad och IS.

En karta över Syrien där de stridande parternas territorium märkts ut visar det som Jönsson hävdar, att IS kontrollerar ungefär 50% av Syriens yta. Vad han däremot inte säger är att mycket av vad de kontrollerar är tom öken.

Istället är det kurdiska styrkor som med luftunderstöd från en USA-ledd allians försvagat den Islamiska Staten i Syrien. Och det är till kurdiska styrkor, inte till Assad, som vårt stöd i kampen mot IS bör ges.

När det gäller Säkerhetsrådets uttalande från den 17 augusti 2015 hävdar Jönsson att det i uttalandet står att rådet vill se ett övergångsstyre i Syrien med deltagande av såväl den nuvarande regimen som oppositionen.

En genomläsning av uttalandet visar att detta är felaktigt.

I uttalandet står följande om sammansättningen av ett övergångsstyre:
“…through the establishment of an inclusive transitional governing body with full executive powers”.

Ingenting om regim eller opposition. Och definitivt ingenting om deltagande av Bashar al-Assad.

Meningen om deltagande av regimen och opposition som Jönsson hänvisar till står endast att återfinna i ett pressmeddelande från FN.

I Genevékommunikén, som tas upp i vart fall vid fyra tillfällen i Säkerhetsrådets uttalande och som är basen för förhandlingar om en politisk lösning på krisen i Syrien, sägs klart och tydligt att syftet med ett övergångsstyre är att skapa en neutral miljö och att regim, opposition och andra kan vara del av en sådan övergångslösning. Märk väl – kan, inte ska. Den operativa delen är etablerandet av en neutral miljö.

Genevekommunikén är också en del av säkerhetsrådsresolutionen 2118 från 2013 (annex 2), vilket gör kommunikén juridiskt bindande, till skillnad från ett uttalande av säkerhetsrådet och, för den delen, ett pressmeddelande.

Per Jönsson hävdar därefter att för första gången på flera år lade Ryssland inte in sitt veto mot Säkerhetsrådets förslag till uttalande om Syrien (uttalanden måste antas med enhällighet), något som, enligt Jönsson, visar att någonting viktigt är på gång.

En kontroll på FN:s hemsida visar att även detta påstående av Jönsson är felaktigt:

Den 24 april 2015 enades FN:s säkerhetsråd om ett uttalande om den humanitära effekten av inbördeskriget i Syrien på grannländerna och behovet av assistans. Uttalandet avslutar med att uttrycka fullt stöd för FN:s sändebud Staffan de Mistura och behovet av en inkluderande och syriskledd politisk lösning via implementering av Genevekommunikén.

Den 19 november 2014 enades FN:s säkerhetsråd om ett uttalande om behovet att bekämpa Islamiska Staten, Al Qaida och Nusrafronten i Syrien och Irak.

Den 2 oktober 2013 enades FN:s säkerhetsråd om ett uttalande om behovet av att humanitär hjälp skall nå fram till behövande i Syrien och att den syriska regimen skall ta omedelbara steg för att lyfta byråkratiska hinder. Även i detta uttalande hänvisar Säkerhetsrådet till behovet av en syriskledd inkluderande politisk lösning via implementeringen av Genevekommunikén.

Att åtta säkerhetsrådsresolutioner om Syrien har antagits sedan 2013, varav tre rörande kampen mot terrorismen underminerar ytterligare Jönssons påstående om vikten av det senaste uttalandet från Säkerhetsrådet.

En annan i raden av felaktigheter från Jönsson rör att Säkerhetsrådets uttalande från den 17 augusti skulle visa på att fokus flyttats från att “krossa Assadregimen” till att bekämpa Islamiska Staten, Nusrafronten och al-Qaida. Detta genom att det anges i uttalandet från Säkerhetsrådet ett definitivt stopp för terroraktioner från de nämnda grupperna.

Sett till resolutioner och uttalanden från FN:s säkerhetsråd har målet aldrig varit att “krossa Assadregimen”. Målet har varit en lösning på kriget genom en politisk övergång. Och detta har man inte övergivit. Inte heller innehåller Säkerhetsrådets uttalande från den 17 augusti någon revolutionerande ståndpunkt avseende terrorism. En i det närmaste ordagrann lydelse om ett definitivt stopp för terroraktivitet i Syrien återfinns exempelvis i Säkerhetsrådets uttalande
S/PRST/2013/15.

När Per Jönsson försöker påvisa att Assadregimen inte är anledningen till inbördeskriget i Syrien genom att hänvisa till antal dödade regimtrupper framstår det, precis som Jönsson själv konstaterar, som makabert. Men vad som är än mer häpnadsväckande är att Jönsson sopar ansvaret för civila dödsfall under mattan. Syrian Network for Human Rights bedömer att Assadregimen är ansvarig för cirka 96% av de ungefär 179 000 civila dödsfallen och 99% av de som torterats ihjäl.

Jönsson hävdar att vi måste välja mellan Assad eller IS. Detta är felaktigt. Både Assad och IS skall avlägsnas. Jönssons tveksamma parallell mellan dagens situation i Syrien och Hitler och Stalin borde ha stämt till eftertanke, men visar istället på en moralisk flexibilitet. Men vi bekämpar inte en grupp krigsförbrytare genom att liera oss med en annan.

Per Jönssons oförmåga eller ovilja att ta till sig fakta undergräver hans trovärdighet. Fakta, inte önsketänkande, leder oss rätt i hur Assadregimen och IS skall hanteras.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Syria: Busra Al Assad’s day in Court

On 12 March 2014 the Sixth Chamber of the General Court of the European Union reached a verdict on case T-202/12. The case number does not reveal anything but if one takes the time check who is the applicant and the defendant things does takes another turn: Busra Al Assad and the Council or the European Union. So, time for a little bit of history.

On 9 May 2011 the Council of the European Union adopted Decision 2011/273/CFSP concerning restrictive measures against Syria. In the view the serious situation in Syria at that time the Council decided on an arms embargo, ban of export which might be used for internal repression, restriction on admission to the European Union of certain persons responsible for the violent repression against the civilian population in Syria and the freezing of their assets as well as the assets of entities, i.e. private and government companies and institutions that is responsible for said violent repressions against individuals. On 23 March 2012 Busra al-Assad was added to what has been known as the EU sanction list. The motivation for this was the following: “Sister of Bashar al-Assad and wife of Asif Shawkat, Deputy Chief of Staff for Security and Reconnaissance. Given the close personal relationship and intrinsic financial relationship to the Syrian regime figures, she benefits from and is associated with the Syrian regime”.

16 May 2012 Bushra al-Assad appealed the decision adding her to the EU sanction list asking the court to repeal the registration. In additional information to the appeal Bushra al-Assad submitted proof on 30 July 2013 concerning the death of her husband, Asif Shawkat and that she now lived in the United Arab Emirates together with her children who attended school there as proof that she had severed the ties to the regime of Bashar al-Assad. On 6 September 2013 the Council argued in their legal brief that the evidence provided by Bushra al-Assad – the death of her husband – did not change the fact that she was tied to the regime of Bashar al-Assad. Furthermore the information she had submitted did not prove that she had left Syria.

In the appeal al-Assad argued that the Council had failed in four separate regards when listing her:

Next, the General Court finds that when the restrictive measures were adopted, the Council did not infringe Ms al-Assad’s rights of defence or her right to effective judicial protection. Following her entry on the list, Ms al-Assad was informed of the grounds for her designation and invited to submit observations. The fact that that notification occurred after her initial listing cannot be regarded in itself as an infringement of the rights of the defence. Prior notification of the grounds would be liable to jeopardise the effectiveness of the fund-freezing measures, which must have a surprise effect and apply immediately. The Council was not, therefore, required to hear Ms al-Assad prior to her initial listing or even before adopting subsequent acts (in which the Council did not admit any new evidence). Lastly, the General Court notes that Ms al-Assad has had the opportunity over several months to challenge the evidence justifying her initial and continued inclusion in the list.

The General Court also finds that the Council was fully entitled to presume that persons whose ties to members of the Syrian regime are established may be regarded as supporting the regime or benefiting from it and, therefore, as being associated with it. That applies in the case of Ms al-Assad, despite the death of her husband and the overly vague nature of the Council’s reference to her relationship with ‘other core Syrian regime figures’. According to the General Court, the mere fact that Ms al-Assad is the sister of the Syrian President is sufficient for the Council to be able to regard her as being linked to the leaders of Syria, particularly since it is well known that power has traditionally been exercised on a family basis in Syria, which the Council was entitled to take into account.

The General Court also notes that the Council produced extracts from internet sites indicating Ms al-Assad’s political role, which confirms that she is associated with the Syrian regime. The General Court rejects Ms al-Assad’s arguments that, as a non-working mother, she does not perform any public or economic function, and that her children are now at school in the United Arab Emirates. The General Court finds that the fact that Ms al-Assad’s children are at school in the United Arab Emirates is not sufficient for her to be regarded as having dissociated herself from the Syrian regime and as having been forced to flee the country. There may be many other reasons for a change in Ms al-Assad’s residence, such as the deterioration of the security situation in Syria.

Lastly, the General Court recognises that the restrictive measures restrict Ms al-Assad’s right to property and affect her private life, since she does not have free enjoyment of her possessions and her freedom of movement is limited. However, given the overriding importance of the protection of civilian populations in Syria and the derogations provided for by the contested decisions (periodic review of the decision by the Council), the General Court holds that the restrictions are not disproportionate.

Thus the General Court dismisses that application and confirms the entry of Ms Bushra al-Assad, sister of the Syrian President Bashar al-Assad, on the list of persons subject to restrictive measures taken against Syria.

 

Posted in Council of the European Union, European Union, Sanctions, Syria

Syria: the twin bombings in Damascus points to regime weakend by incompetence, mistrust and treason

Twin bombing rocked central Damascus this morning. The first went off at 06:55 and was followed minutes later by the second bomb. The targets – the Ministry of Defense General Staff HQ and the Airforce Command building, are in a close proximity mere minutes away from each other, high profile with accompanying heavy security presence, located in the upscale ’embassy district’ of Abu Rumaneh not far from Bashar al-Assads private home. The bombings were followed gunfire that continued for at least four hours.

The fact that the twin attack could be executed against these targets, in that part of Damascus are in itself a strong indication of the continuing evolution of efficiency of parts of the FSA. But what are more interesting are the conclusions of the Assad-regime that can be drawn from this act:

The regime could not prohibit this twin bomb attack (i) despite what must have been a shake up of the security services following the bomb attack in Rawda at the General Security HQ that, among other, killed Asef Shawkat, against (ii) two high profile military targets (iii) located in the center of Damascus (iv) in the upscale Abu Rumaneh neighborhood – what has been described as the ’embassy district’ – an area that before the uprising were crawling with mukhabarat, (v) against targets located not far from the private residence of Bashar al-Assad.

The conclusions to be made of this are the following: The regime is weak – weaker than what has been anticipated. The conflict in Aleppo and elsewhere in Syria has sapped the strength from the army and security services. We know that the regime is pressed in finding soldiers that they can trust, hence the increasing reliance on airplanes, helicopters and artillery to combat the uprising. The leaks and treason inside the regime that made the attack against the General Security HQ in Rawda possible seems not to have been dealt with. The Assad regime is facing an internal crisis. It is slowly falling apart under its own incompetence, mistrust and the internal opposition from so-called loyalist who in reality are working for the opposition.

Posted in Syria, Uncategorized | Tagged , , , , , , ,

Syria: UNSC resolution 2059 – a wrap up of UNSMIS

UNSC resolution 2059, which was adopted unanimously, extended the UNSMIS mission in Syria for another 30 days. But reading the text it is also clear the mission will end by that time if no major changes will occur, changes that in present conditions of civil war in Syria is impossible to imagine short of a collapse of the Assad regime. The text of resolution 2059 and the crucial text is in bold is as follows:

United Kindom of Great Britain and Northern Ireland:
draft resolution
Commending the efforts of the United Nations Supervision Mission in Syria (UNSMIS),
1. Decides to renew the mandate of UNSMIS for a final period of 30 days, taking into consideration the Secretary-General’s recommendations to reconfigure the Mission, and taking into consideration the operational implications of the increasingly dangerous security situation in Syria;
2. Calls upon the parties to assure the safety of UNSMIS personnel without prejudice to its freedom of movement and access, and stresses that the primary responsibility in this regard lies with the Syrian authorities;
3. Expresses its willingness to renew the mandate of UNSMIS thereafter only in the event that the Secretary-General reports and the Security Council confirms the cessation of the use of heavy weapons and a reduction in the level of violence by all sides sufficient to allow UNSMIS to implement its mandate;
4. Requests the Secretary-General to report to the Council on the implementation of this resolution within 15 days;
5. Decides to remain seized of the matter.
Posted in China, France, Morocco, Russia, Syria, UK, UN Security Council, UNSCR, USA | Tagged , , , , , , ,