Att stänga gränsen (del 1): artikel 78.3 FEUF

Efter regeringens beslut den 24 november att b.la. införa tillfälliga uppehållstillstand, detta i syfte att minska antalet personer som söker asyl i Sverige, rapporterade SVT:s Mats Knutsson att S hade övervägt att stänga gränsen med stöd av antingen artikel 72 eller 78.3 i Lissabonfördraget.

Vilken rätt, om någon, har en EU-medlemsstat till undantag från EU:s asyllagstiftning? Kan asylsökande neka inresa och vägras prövning om asyl? Frågan är om det verkligen går att stänga gränsen såsom rapporterats?

Svaret ligger inte i Lissabonfordraget utan i FEUF: Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt – likställd med Lissabonfördraget och som närmare reglerar EU och dess institutioners befogenheter. FEUF tillhör tillsammans med Lissabonfordraget EU:s primärrätt och har företräde framför EU:s sekundärrätt, dit bland annat Dublinförordningen, Asylprocedur- och Skyddsgrundsdirektiven räknas.

I FEUF återfinns de två artiklarna som Mats Knutsson hänvisat till, 72 och 78.3, i avdelning V – “Ett område för Frihet, Säkerhet och Rättvisa. I denna post analyserar vi artikel 78 och den rör hur unionen skall hantera asyl. Artikel 78 är indelad i tre punkter såsom följer:

Artikel 78
1. Unionen ska utforma en gemensam politik avseende asyl, subsidiärt skydd och tillfälligt skydd i syfte att erbjuda en lämplig status till alla tredjelandsmedborgare som har behov av internationellt skydd och att säkerställa principen om ”non-refoulement”. Denna politik ska överensstämma med Genèvekonventionen av den 28 juli 1951, med protokollet av den 31 januari 1967 om flyktingars rättsliga ställning och med andra tillämpliga fördrag.
 
2. Vid tillämpning av punkt 1 ska Europaparlamentet och rådet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder om ett gemensamt europeiskt asylsystem som omfattar:
a) en enhetlig asylstatus för tredjelandsmedborgare som ska gälla i hela unionen,
b) en enhetlig status för subsidiärt skydd för de tredjelandsmedborgare som, utan att beviljas europeisk asyl, har behov av internationellt skydd,
c) ett gemensamt system, i händelse av en massiv tillströmning, för tillfälligt skydd för fördrivna personer,
d) gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla enhetlig asylstatus eller subsidiärt skydd,
e) kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om asyl eller subsidiärt skydd,
f) normer för mottagande av personer som söker asyl eller subsidiärt skydd,
g) partnerskap och samarbete med tredjeländer för att hantera flöden av personer som söker asyl eller subsidiärt eller tillfälligt skydd.
 
3. Om en eller flera medlemsstater försätts i en nödsituation med plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer, får rådet på förslag av kommissionen besluta om provisoriska åtgärder till förmån för den eller de medlemsstater som berörs. Rådet ska besluta efter att ha hört Europaparlamentet.

 

Det är i punkten 3 (78.3) som möjligheten finns för en medlemsstat att erhålla undantag i form av provisoriska åtgärder. Artikel 78.3 har tillämpts vid två tillfällen, 14 och 22 september 2015. Den 14 september fastställde Rådet provisoriska åtgärder avseende internationellt skydd för Italien och Grekland. Besluten innebar att 24000 respektive 16000 asylsökande skall omplaceras från Italien repektive Grekland till andra stater i EU. I beslutet den 22 september utökades antalet som skall omplaceras. Vad som är mindre känt är att Italien och Grekland också, i båda dessa beslut, undantagits från delar av Dublinförordningen, detta under en tid av 24 månader:

De åtgärder för omplacering från Italien och Grekland som föreskrivs i detta beslut innebär ett tillfälligt undantag från regeln i artikel 13.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 (1) i enlighet med vilken Italien och Grekland annars skulle ha varit ansvariga för att pröva en ansökan om internationellt skydd på grundval av de kriterier som anges i kapitel III i den förordningen samt ett tillfälligt undantag från de förfaranden och tidsfrister som anges i artiklarna 21, 22 och 29 i den förordningen.

Övriga bestämmelser i förordning (EU) nr 604/2013, inklusive de genomförandebestämmelser som fastställs i kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 (2) och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 (3) förblir tillämpliga, inbegripet bestämmelserna däri om de överförande medlemsstaternas skyldighet att bära de nödvändiga kostnaderna för att överföra en sökande till omplaceringsmedlemsstaten och om samarbetet beträffande överföringar mellan medlemsstaterna samt om översändande av information via det elektroniska kommunikationsnätet DubliNet.

Artikel 13.1 Dublinförordningen anger följande ansvar:

Om det har fastställts, på grundval av sådana bevis eller indicier som tas upp i de två förteckningar som avses i artikel 22.3 i denna förordning, inklusive sådana uppgifter som avses i förordning (EU) nr 603/2013, att en sökande utan tillstånd har passerat gränsen till en medlemsstat landvägen, sjövägen eller luftvägen från ett tredjeland, ska den medlemsstat där inresan ägt rum ansvara för prövningen av ansökan om internationellt skydd. Detta ansvar ska upphöra tolv månader efter det att den otillåtna gränspassagen ägde rum.

Italien och Grekland är därmed undantagna från ansvaret att pröva en ansökan om asyl skulle sökanden utan tillstånd korsa EU:s yttre gräns via Italien eller Grekland.

Artikel 78.3 kan användas för att undantaga Sverige från delar av EU:s asyllagstiftning på motsvarande sätt som Italien och Grekland. Men vad skulle då krävs för att Sverige skall kunna stoppa inresa och avvisa asylsökande tillbaka till den EU-stat som utlänningen reste från till Sverige? Vilken EU-lagstiftning måste vi få undantag från? Även om man erhåller alla undtag som är möjliga, hur påverkas vi och EU av folkrätten?  Detta tittar vi på i nästa bloggpost.

 

 

 

 

About Leif Eriksson

Leif Eriksson has worked in the field of asylum at the Swedish Migration Agency specializing in the Middle East, Schengen and the Dublin Regulation, as Migration Attaché and head of the migration section at the Swedish Embassy in Damascus 2005 - 2008, as a resettlement consultant at the UNHCR branch office in Damascus 2008 - 2009, Consul at the Swedish Consulate General in Jerusalem 2012 - 2013 and associate RSD/RST officer at UNHCR in Beirut 2013 - 2014. He currently lives in Tbilisi, Georgia.
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

2 Responses to Att stänga gränsen (del 1): artikel 78.3 FEUF

  1. Henrik says:

    Noterar att du skriver att Lissabonfördraget är likställt med FEUF, vilket med säkerhet får en oinitierad läsare att tro att det är två olika saker. Skriv med fördel istället att genom Lissabonfördraget tillkom bl.a. FEUF etc.

  2. Henrik says:

    … Eller ännu mer korrekt, genom Lissabonfördraget ändrades bl.a. EG-fördraget till FEUF, etc.

Comments are closed.